Ok, idag tänkte jag ta upp två filosofiska problem som tas upp i Matrix-filmerna. Vi börjar med att citera ett litet stycke dialog, som inledning till det första problemet.
Neo: This can't be...
Morpheus: Be what? Be real? How do you define 'real'? If 'real' is what you can feel, smell, taste and see, then 'real' is simply electrical signals interpreted by your brain.
Det här belyser kanske det mest grundläggande problemet inom filosofi. Vi kan ju aldrig "kliva ur" oss själva, och se världen för vad den egentligen är. Allt tolkas ju av vår hjärna. Detta hänger ihop lite med det jag tog upp igår om färger. För någon som är totalt färgblind (alltså inte ser några färger alls, utan allt är svartvitt) så är ju verkligheten, bokstavligt talat, färglös. Just det faktum att allt tolkas av vår hjärna leder till en intressant tanke - det finns egentligen inte någon som helst anledning att acceptera att det finns något utanför hjärnan. Vilket är precis det som hänt i Matrix. Där är mänskligheten slavar, och inkopplade i en dator som simulerar en annan verklighet åt oss. Allt som vi tror finns är alltså bara en illusion (i filmen). Dock va inte Matrix först med att lägga fram den här idén (det är inte ens egentligen deras idé från början). Det ursprungliga tankeexperimentet kallas för "brain in a vat". Det går i princip ut på att vi inte kan veta att vi exempelvis inte bara är en hjärna som ligger i en tank och blir matade signaler (kom ihåg att detta är långt äldre än Matrix - så gissa vart dom fick sin inspiration ifrån?). Även detta är dock bara en modernisering av ännu äldre tankar. Descartes, när han genomförde sitt metodiska tvivel, kom fram till att han kunde betvivla allt runt omkring sig. Detta eftersom han kanske blev bedragen av en mäktig demon (hans ord, inte mina).
Vad är då poängen med allt detta filosofiska hokus pokus? Jo, saken är den att det verkar som om att vi (alltså vår personlighet, våra upplevelser och tankar) endast behöver hjärnan för att existera. Allt det andra skulle man i teorin kunna simulera, utan att någon kropp eller så behövs. Att gå igenom detta grundligt är extremt tids- och platskrävande - så vi tar och går vidare till nästa lilla del, som jag också bara kommer att diskutera väldigt ytligt. Först dock den lilla biten dialog som tar upp problemet.
Trinity: Maybe we did something wrong...
Neo: Or maybe we didn't do something...
Morpheus: No. What happened, happened - and could not have happened in any other way.
Detta är alltså ett helt annat problem, nämligen det med ödet och fri vilja. Det är tydligt att Morpheus här är en så kallad determinist (alltså att han tror att, åtminstone vissa, händelseförlopp är förutbestämda). Filosofisk determinister brukar i regel använda följande argument för att visa på att det finns bara ett sätt som saker kan förlöpa:
1. Kausalitet gäller (alltså orsak och verkan, allt som händer får en konsekvens)
2. Naturlagarna gäller (alltså att fysiska ting kommer påverka varandra på ett lagbundet sätt)
3. Allt som existerar är fysiskt i någon form.
Detta innebär att saker bara kan förlöpa på ett sätt, inte för att någon/något bestämt att det ska vara så, utan för att naturlagarna är universellt giltiga och atomer/molekyler kan bara påverka varandra på ett visst sätt. Man undkommer alltså problemet med något övernaturligt väsen som har bestämt hur allt ska bli, utan det är helt enkelt så att allt som existerar måste vara på ett visst sätt eftersom vi inte kan bryta mot naturlagarna. Detta blev lite repetitivt, men det är viktigt att detta verkligen går in. För om man accepterar detta argument (eller något annat argument som är för determinism) så innebär detta att man även accepterar ståndpunkten att vi inte har fri vilja.
Neo: This can't be...
Morpheus: Be what? Be real? How do you define 'real'? If 'real' is what you can feel, smell, taste and see, then 'real' is simply electrical signals interpreted by your brain.
Det här belyser kanske det mest grundläggande problemet inom filosofi. Vi kan ju aldrig "kliva ur" oss själva, och se världen för vad den egentligen är. Allt tolkas ju av vår hjärna. Detta hänger ihop lite med det jag tog upp igår om färger. För någon som är totalt färgblind (alltså inte ser några färger alls, utan allt är svartvitt) så är ju verkligheten, bokstavligt talat, färglös. Just det faktum att allt tolkas av vår hjärna leder till en intressant tanke - det finns egentligen inte någon som helst anledning att acceptera att det finns något utanför hjärnan. Vilket är precis det som hänt i Matrix. Där är mänskligheten slavar, och inkopplade i en dator som simulerar en annan verklighet åt oss. Allt som vi tror finns är alltså bara en illusion (i filmen). Dock va inte Matrix först med att lägga fram den här idén (det är inte ens egentligen deras idé från början). Det ursprungliga tankeexperimentet kallas för "brain in a vat". Det går i princip ut på att vi inte kan veta att vi exempelvis inte bara är en hjärna som ligger i en tank och blir matade signaler (kom ihåg att detta är långt äldre än Matrix - så gissa vart dom fick sin inspiration ifrån?). Även detta är dock bara en modernisering av ännu äldre tankar. Descartes, när han genomförde sitt metodiska tvivel, kom fram till att han kunde betvivla allt runt omkring sig. Detta eftersom han kanske blev bedragen av en mäktig demon (hans ord, inte mina).
Vad är då poängen med allt detta filosofiska hokus pokus? Jo, saken är den att det verkar som om att vi (alltså vår personlighet, våra upplevelser och tankar) endast behöver hjärnan för att existera. Allt det andra skulle man i teorin kunna simulera, utan att någon kropp eller så behövs. Att gå igenom detta grundligt är extremt tids- och platskrävande - så vi tar och går vidare till nästa lilla del, som jag också bara kommer att diskutera väldigt ytligt. Först dock den lilla biten dialog som tar upp problemet.
Trinity: Maybe we did something wrong...
Neo: Or maybe we didn't do something...
Morpheus: No. What happened, happened - and could not have happened in any other way.
Detta är alltså ett helt annat problem, nämligen det med ödet och fri vilja. Det är tydligt att Morpheus här är en så kallad determinist (alltså att han tror att, åtminstone vissa, händelseförlopp är förutbestämda). Filosofisk determinister brukar i regel använda följande argument för att visa på att det finns bara ett sätt som saker kan förlöpa:
1. Kausalitet gäller (alltså orsak och verkan, allt som händer får en konsekvens)
2. Naturlagarna gäller (alltså att fysiska ting kommer påverka varandra på ett lagbundet sätt)
3. Allt som existerar är fysiskt i någon form.
Detta innebär att saker bara kan förlöpa på ett sätt, inte för att någon/något bestämt att det ska vara så, utan för att naturlagarna är universellt giltiga och atomer/molekyler kan bara påverka varandra på ett visst sätt. Man undkommer alltså problemet med något övernaturligt väsen som har bestämt hur allt ska bli, utan det är helt enkelt så att allt som existerar måste vara på ett visst sätt eftersom vi inte kan bryta mot naturlagarna. Detta blev lite repetitivt, men det är viktigt att detta verkligen går in. För om man accepterar detta argument (eller något annat argument som är för determinism) så innebär detta att man även accepterar ståndpunkten att vi inte har fri vilja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar