Många har en väldigt negativ, eller åtminstone felaktig, syn på vad filosofi egentligen är för något. Detta är till stor del p.g.a. bokaffärer. I deras filosofi-avdelningar brukar det vara en massa trams! Många av böckerna är av typen "hitta dig själv", "lev livet" och "konsten att vara lycklig". Det är inte filosofi. En ganska bra definition av vad filosofi är, är: "vetenskapen som sysslar med sanning". Alltså försöker hitta ett svar på vad sanning är. På vägen visar sig det dock att det finns en hel del frågor som måste besvaras. Dessa frågor har i sin tur gett upphov till nya underkategorier till filosofin. Två av frågorna, som nog är bland de främsta, kan formuleras på följande sätt:
1. Vad är verkligt? (alltså vad som faktiskt existerar)
2. Hur kan vi nå kunskap om verkligheten? (denna fråga ger i sig upphov till frågan "vad är kunskap?").
Då sånt här kan diskuteras i all evighet (de har redan diskuterats i över 2000 år), så tänkte jag inte försöka ge ett svar här, utan istället bara belysa svårigheter som finns då man försöker hitta ett svar. Idag kör vi på fråga 1, annars blir det en mindre uppsats här. Verkligheten är ju något som vi tar för givet. Men börjar man fundera på saken så blir det allt svårare att komma fram till ett vettigt svar. Problemet ligger i att alla sinnesintryck i princip bara är elektriska signaler som tolkas av vår hjärna. Det är därför omöjligt att avskriva möjligheten att det egentligen inte finns någonting alls utan för min egen hjärna. Följden av detta är att jag i princip aldrig kan vara 100% säker på att någonting förutom jag själv existerar. Detta är vad Descartes kom fram till genom sitt metodiska tvivel. Det enda han inte kunde tvivla på var att han själv var en tänkande sak. Av detta drog han sedan lite konstiga slutsatser, men hur som helst. Vissa av er känner kanske igen lite av problemet från filmen The Matrix. En film full med filosofi, religion och annat gött (action i slow-motion t.ex.). De flesta nu för tiden är dock antagligen inte längre skeptiker i den höga utsträckning som man kan vara (med andra ord att betvivla att någonting finns överhuvudtaget).
Däremot är det nog så att vi har börjat inse att vi nog inte kan komma åt den objektiva verkligheten, just för att allt runt oss blir tolkat av vår hjärna. Färger, lukter och ljud t.ex. Då vi aldrig kommer undan vår egen subjektivitet så finns förslag att vi istället för att försöka beskriva verkligheten "som den är i sig själv" så bör vi fokusera på att förklara vår upplevelse av verkligheten. Alltså förklara upplevelsen i sig, och i stort sett strunta i vad som ger upphov till den. Detta är något som till viss del glidit ifrån filosofin och över till kognitionsvetenskaperna. Även detta är lite av en trend för filosofin. När metoden för att empiriskt undersöka något, eller när man når ett svar så kallas det inte längre för filosofi utan då har det blivit något annat. Ta bara naturvetenskaperna som ett exempel. Från början var de delar av filosofin, men när de blev tillräckligt empiriska så blev de egna vetenskaper (och tur är väl det, filosofi som område är idag gigantiskt nog). Vet inte riktigt om jag fick sagt det jag ville få sagt här idag, men förhoppningen är att få er läsare att inte avfärda filosofi utan att tänkt på saken, och kanske framförallt att ni lär er att allt som är flummigt brukar klassas in under filosofi - helt felaktigt!
1. Vad är verkligt? (alltså vad som faktiskt existerar)
2. Hur kan vi nå kunskap om verkligheten? (denna fråga ger i sig upphov till frågan "vad är kunskap?").
Då sånt här kan diskuteras i all evighet (de har redan diskuterats i över 2000 år), så tänkte jag inte försöka ge ett svar här, utan istället bara belysa svårigheter som finns då man försöker hitta ett svar. Idag kör vi på fråga 1, annars blir det en mindre uppsats här. Verkligheten är ju något som vi tar för givet. Men börjar man fundera på saken så blir det allt svårare att komma fram till ett vettigt svar. Problemet ligger i att alla sinnesintryck i princip bara är elektriska signaler som tolkas av vår hjärna. Det är därför omöjligt att avskriva möjligheten att det egentligen inte finns någonting alls utan för min egen hjärna. Följden av detta är att jag i princip aldrig kan vara 100% säker på att någonting förutom jag själv existerar. Detta är vad Descartes kom fram till genom sitt metodiska tvivel. Det enda han inte kunde tvivla på var att han själv var en tänkande sak. Av detta drog han sedan lite konstiga slutsatser, men hur som helst. Vissa av er känner kanske igen lite av problemet från filmen The Matrix. En film full med filosofi, religion och annat gött (action i slow-motion t.ex.). De flesta nu för tiden är dock antagligen inte längre skeptiker i den höga utsträckning som man kan vara (med andra ord att betvivla att någonting finns överhuvudtaget).
Däremot är det nog så att vi har börjat inse att vi nog inte kan komma åt den objektiva verkligheten, just för att allt runt oss blir tolkat av vår hjärna. Färger, lukter och ljud t.ex. Då vi aldrig kommer undan vår egen subjektivitet så finns förslag att vi istället för att försöka beskriva verkligheten "som den är i sig själv" så bör vi fokusera på att förklara vår upplevelse av verkligheten. Alltså förklara upplevelsen i sig, och i stort sett strunta i vad som ger upphov till den. Detta är något som till viss del glidit ifrån filosofin och över till kognitionsvetenskaperna. Även detta är lite av en trend för filosofin. När metoden för att empiriskt undersöka något, eller när man når ett svar så kallas det inte längre för filosofi utan då har det blivit något annat. Ta bara naturvetenskaperna som ett exempel. Från början var de delar av filosofin, men när de blev tillräckligt empiriska så blev de egna vetenskaper (och tur är väl det, filosofi som område är idag gigantiskt nog). Vet inte riktigt om jag fick sagt det jag ville få sagt här idag, men förhoppningen är att få er läsare att inte avfärda filosofi utan att tänkt på saken, och kanske framförallt att ni lär er att allt som är flummigt brukar klassas in under filosofi - helt felaktigt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar