Idag skulle en av mina absolut bästa vänner under min uppväxt ha fyllt 24 år. Dock dog han av en överdos den 23e februari för 2 år sedan. Just den här tiden på året så saknar jag honom. Det svärtar tyvärr ner den underbara inledningen på sommaren, men jag tycker att det är viktigt att inte glömma. Jag säger inte att man ska hänga kvar vid de hemska minnena och saknaden, utan minns med glädje. Minns alla de saker som fick dig att skratta. Jag tänker på alla de positiva spår som han lämnat kvar i mig (och antagligen många andra)... Mitt intresse för film, för musik, för spel... Intressen som nu har växt till mina främsta. Jag minns att det var han som introducerade mig till författaren Terry Pratchett, som nu är en av mina absoluta favoritförfattare. Om jag kunde skriva som Pratchett så vore jag en ypperligt lycklig man. Jag kommer ihåg hur han och jag åt piri-piri för att se om dom verkligen var så starka som folk sa (det var dom, vi grät och drack gigantiska mängder mjölk). Jag minns även hur han aldrig var dömande, utan alltid var villig att resonera för att själv förstå och för att kunna diskutera... också drag som verkar ha smittat av sig, åtminstone så försöker jag.
Dock finns det ett mörkt minne som lever kvar, där i bakhuvudet någonstans. Det var sommaren 2007, jag har för mig att det var början av juni. Jag var alltså relativt nyligen hemkommen från resan, och hade under resans sista veckor börjat få kontakt med honom igen - via sms och ett mail då och då. Det verkade som om att han hade börjat sköta sig lite bättre, han ville sluta med drogerna och han ville träffa mig igen. Jag hade nämligen sagt att jag inte ville ha något med droger och så att göra, så jag bad honom att aldrig prata med mig om det och jag sa att jag inte ville träffa honom när han tagit droger. Nu i efterhand inser jag att han måste ha haft en ganska ordentlig respekt för mig, för när vi hade kontakt och när vi umgicks så höll han sig ren. Men i alla fall då, så där i början på juni så ringde min telefon. Det var han. Jag blev lite nervös, det var ju ett tag sen (över ett år) som jag pratat med honom, samtidigt som jag blev glad. Min bästa kompis från det att jag var ungefär 10-11 tills de att jag var runt 17, ringde ju till mig. Så jag svarade, och fick en smärre chock. Det lät som en gammal man, inte som en 21-åring. Det var någonting i rösten och i sättet han pratade som skrämde mig. Han ville ses och lät väldigt glad att få prata med mig. Jag var så rädd och överraskad av hans röst så att jag vågade inte. Jag ljög och sa att jag inte hade tid just den dagen. Jag bad honom att höra av sig nästa vecka, då tänkte jag att då kunde jag ha vant mig vid tanken på att han kanske är väldigt annorlunda. Men jag hörde aldrig av honom igen. Hörde ingenting om honom. Inte förrän hans mamma ringde till min mamma och berättade för henne vad som hänt, och när begravningen skulle vara.
Senare fick jag veta av hans föräldrar att han pratat mycket om mig. Nu i efterhand tror jag att han aldrig hörde av sig igen för att han gled tillbaka i missbruket, och visste vad jag tyckte om det - så han väntade. Tyvärr så gick det sedan som det gick. Så även om de flesta minnena är väldigt positiva, så kommer jag nog alltid minnas att det sista jag sa till en av mina bästa vänner var en lögn för att jag inte vågade träffa honom. Det är något jag får leva med, och lära mig av.
Grattis på födelsedagen min vän, du är saknad.
Dock finns det ett mörkt minne som lever kvar, där i bakhuvudet någonstans. Det var sommaren 2007, jag har för mig att det var början av juni. Jag var alltså relativt nyligen hemkommen från resan, och hade under resans sista veckor börjat få kontakt med honom igen - via sms och ett mail då och då. Det verkade som om att han hade börjat sköta sig lite bättre, han ville sluta med drogerna och han ville träffa mig igen. Jag hade nämligen sagt att jag inte ville ha något med droger och så att göra, så jag bad honom att aldrig prata med mig om det och jag sa att jag inte ville träffa honom när han tagit droger. Nu i efterhand inser jag att han måste ha haft en ganska ordentlig respekt för mig, för när vi hade kontakt och när vi umgicks så höll han sig ren. Men i alla fall då, så där i början på juni så ringde min telefon. Det var han. Jag blev lite nervös, det var ju ett tag sen (över ett år) som jag pratat med honom, samtidigt som jag blev glad. Min bästa kompis från det att jag var ungefär 10-11 tills de att jag var runt 17, ringde ju till mig. Så jag svarade, och fick en smärre chock. Det lät som en gammal man, inte som en 21-åring. Det var någonting i rösten och i sättet han pratade som skrämde mig. Han ville ses och lät väldigt glad att få prata med mig. Jag var så rädd och överraskad av hans röst så att jag vågade inte. Jag ljög och sa att jag inte hade tid just den dagen. Jag bad honom att höra av sig nästa vecka, då tänkte jag att då kunde jag ha vant mig vid tanken på att han kanske är väldigt annorlunda. Men jag hörde aldrig av honom igen. Hörde ingenting om honom. Inte förrän hans mamma ringde till min mamma och berättade för henne vad som hänt, och när begravningen skulle vara.
Senare fick jag veta av hans föräldrar att han pratat mycket om mig. Nu i efterhand tror jag att han aldrig hörde av sig igen för att han gled tillbaka i missbruket, och visste vad jag tyckte om det - så han väntade. Tyvärr så gick det sedan som det gick. Så även om de flesta minnena är väldigt positiva, så kommer jag nog alltid minnas att det sista jag sa till en av mina bästa vänner var en lögn för att jag inte vågade träffa honom. Det är något jag får leva med, och lära mig av.
Grattis på födelsedagen min vän, du är saknad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar