Svenskar och solsken

Solsken. Värme. Fantastiskt. Det är faktiskt riktigt skönt att känna att sommaren är på gång. Håller tummarna för att vädret håller i sig även nästa vecka, så att jag kan njuta av det "på riktigt" och inte behöva sitta inne för att jobba på uppsatsen. För det är något magiskt med solen och solens effekt på oss svenskar. Det är som att vi slutar vara svenskar. Vi ler. Vi pratar. Vi blir som vanliga människor. Jag kan lova att just nu går det att prata med en främling på bussen. Försök er på det en morgon i mitten av november. Det går helt enkelt inte.

I helt andra sammanhang så är vi dock fortfarande svenskar. Vi slog Kanada i hockeyn, så nu tror vi (eller åtminstone de inom media) att vi helt klart är bäst och guldfavoriter. Barcelona vann spanska ligan, så nu är Zlatan bäst i världen (trots att han inte fick spela från start). Inget fel på lite självförtroende, men när ska vi börja vara lite mer realistiska vad gäller förväntningarna inom sporten? Det verkar nästan som om att vi inte har något mellanläge. Antingen är vi blivande världsmästare eller så har vi kastat yxan i sjön. Antingen så är vi så sociala att vi verkar desperata eller så hatar vi (eller kanske är rädda för) alla andra. Det hela är intressant, men mycket märkligt. Borde kanske ha skrivit mitt examensarbete om svenskhet istället?