Svenskhet...

På vägen hem idag funderade jag lite på vad det faktiskt innebär att vara svensk. Vad är typiskt svenskt? Försökte komma på lite typiska svenska drag och egenskaper. Men, svensk som man är, så var det väldigt mycket lättare att komma på negativa saker. Rädslan för att någon främling ska sitta nära på bussen, och då kanske t.o.m. börja prata med en. Eller kanske vår nästan sjukliga fobi för att störa. Det är nästan som om att något inom oss har gått i baklås. Tänk tillbaka ungefär 1100 år. Då var vi s.k. vikingar (en gammal merit som vi verkar tro att vi fortfarande kan leva på). Vi plundrade och slogs i en relativt stor utsträckning, dock mest österut... det var danskarna och norrmännen som härjade mest i västra Europa. Men hur som helst, även långt senare än vikingarna så var Sverige en ganska fruktad stormakt. Vi krigade hejvilt i områdena kring Östersjön, mot ryssarna, och ja... en hel del folk. Men nu då? Det är väl bara Schweiz som gör mer för att prata och aldrig säga något egentligen, ifall att någon nation skulle ta illa upp. Det tragiska, eller kanske komiska, är väl att jag är så väldigt trött på de negativa sidorna av svenskheten, men är lika bunden av dem. Jag dyker väldigt sällan upp hos någon helt oväntat, ringer alltid först, vill inte vara för tidig - och absolut inte vara sen!

Lagom är onekligen det ord som bäst sammanfattar svenskhet. Grova skämt skrattar vi åt, om dom inte är för grova - de ska vara lagom grova. Vi tycker om att äta och dricka... lagom mycket. Det är alldeles lagom långt dit, så det blir ett perfekt resmål. Att "lagom" allt mer har blivit vår måttstock för "perfekt" är egentligen ganska skrämmande. Det är skrämmande för att vi har börjat tycka det om även de positiva sakerna. Vi vill vara lagom lyckliga, ha lagom med pengar, lagom mycket tid med familj och vänner, ha det lagom roligt (observera att dessa bara är exempel, jag säger inte att lycka = pengar = fritid = roligt... fast nu när jag ser det så verkar sambandet finnas där). Är det nästan inte dags att vi tar en paus från att vara så fruktansvärt neutrala och lagom? Jag tycker vi börjar säga vad vi tycker, står för det och rent ut sagt skiter i om vi har lagom starka åsikter i frågan!