Något mycket märkligt verkar ha hänt. Nu för tiden, när vi lyckas förklara allt mer via vetenskap, och det verkar vara allt mer orimligt att tro på övernaturliga fenomen så verkar det nästan vara lite fult att vara en skeptiker. Jag är en väldig uttalad skeptiker, jag tror på sådant som kan bevisas och är väldigt skeptiskt till allt övernaturligt. Då jag även studerat en hel del filosofi, så är jag även skeptisk i många filosofiska frågor. Moral och etik t.ex. Där tror jag inte på någon sorts objektiv moral. Det är subjektivt. För om man tittar på bevisen så finns det ju ingenting som talar för att moralen är objektiv. Det är bara att titta på hur teorier på området har varierat från kultur till kultur och över tid. Då jag diskuterat sådana saker som religion och moral med folk så blir det tydligt att det nu för tiden nästan är fult att inte tro på något övernaturligt. För det mesta verkar detta bero på underliga, och ologiska, slutledningar.
Till skillnad från många andra skeptiker och ateister så har jag dock inga som helst problem med att andra människor tror på diverse gudar, andar, spöken, eller vad de nu vill. Det verkar ju ge en tröst att ha en stark tro i att det finns en högre mening med allt och att vi är skapade med en syfte. Också tanken på en odödlig själ bör ge tröst. Att inte dö när man dör låter som en lockande, om än ologisk och konstig, tanke. Min världsbild kan anses vara kall och hård. Jag förstår det. Att det är en härlig slump att vi finns till, med det enda syftet att föröka oss och leva vidare samt att det bara tar slut när man dör ger ingen särskild tröst i jobbiga stunder i livet. Men å andra sidan så är det där bara att plocka fram de mörka sidorna, för att sedan jämföra med de ljusare sidorna hos religion. Varför inte vända på det hela och göra en lika orättvis jämförelse åt andra hållet? Vad sägs om att jämföra hotet om ett evigt helvete (bokstavligt talat) & omöjligheten med fri vilja mot att man bara har ett liv så det gäller att leva nu, att verkligen njuta av att just Du faktiskt lever? Ska man jämföra så ska man göra det på lika villkor.
Fick för ett tag sen frågan "Vad tror du på?". Det enkla svaret: kunskap och sanning.
Till skillnad från många andra skeptiker och ateister så har jag dock inga som helst problem med att andra människor tror på diverse gudar, andar, spöken, eller vad de nu vill. Det verkar ju ge en tröst att ha en stark tro i att det finns en högre mening med allt och att vi är skapade med en syfte. Också tanken på en odödlig själ bör ge tröst. Att inte dö när man dör låter som en lockande, om än ologisk och konstig, tanke. Min världsbild kan anses vara kall och hård. Jag förstår det. Att det är en härlig slump att vi finns till, med det enda syftet att föröka oss och leva vidare samt att det bara tar slut när man dör ger ingen särskild tröst i jobbiga stunder i livet. Men å andra sidan så är det där bara att plocka fram de mörka sidorna, för att sedan jämföra med de ljusare sidorna hos religion. Varför inte vända på det hela och göra en lika orättvis jämförelse åt andra hållet? Vad sägs om att jämföra hotet om ett evigt helvete (bokstavligt talat) & omöjligheten med fri vilja mot att man bara har ett liv så det gäller att leva nu, att verkligen njuta av att just Du faktiskt lever? Ska man jämföra så ska man göra det på lika villkor.
Fick för ett tag sen frågan "Vad tror du på?". Det enkla svaret: kunskap och sanning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar